När vi sitter i soffan och ser på hockey kommer jag att tänka på hur världens största pung skulle se ut. Ja, hockey är ju en manlig sport och då kan tankarna vandra iväg lite smått. Här har ni den iallafall, lite lagom stor sådär. Till mänsklighetens försvar är hela paketet opererat flera gånger om.

Nog för att man kan ha snälla, uppgivande föräldrar men någonstans kan man väl dra gränsen. Vad sägs om att dra gränsen mellan skolbuss och taxi?

Jo, på tåget kan man inte ungå alla samtal som pågår. Brevid mig till höger satt en äldre kvinna med en röst grovare än Bengt Magnusson och till vänster sitter än kvinna med sin son, kring 8 års ålder. Dom pratar om skolan, det där klassiska man som förälder brukar fråga sina barn. Mamman säger helt plötsligt "Ja, du ska ta taxin som vanligt hela denna veckan" ungen som förmodligen är van vid detta tittar på henne och instämmer. Sedan frågar han mamman varför hennes nya pojkvän har ett sådant ovanligt namn då hon förklarar att han är från finland och hon ska dit och hälsa på i några dagar. Sonen blir då lite ivrig och frågar var han ska ta vägen - "Jo, du ska vara hos morfar dom dagarna, men då blir det ingen taxi utan då kör morfar dig till skolan" Av någon anledning tycker ungjävlen att detta är skam.

Vad hände med skolbussen, eller som jag själv fick göra trots att jag bodde utanför stan, att cykla in till skolan. Var är vi påväg?

Efter att ha haft vattenkrig i sängen med Linus igår somnade jag gott och vaknade vid 10:30 då ringde jag till min bror som inte ville svara i telefon. Jag tror att han vet vad jag vill och därför vägrar att svara. Men tji fick han då jag istället ringer till min andra bror och ber honom gå in och slita jag upp den förstnämnda brorer från sängen så att jag kunde få prata med honom. Jag tvingade med honom hem till farmor och farfar där vi skulle sola. Det var förvånande varmt, och fruktansvärt skönt. Snart är sommaren här!


                  
Bikini från ginatricot                             Tjockmage från Coca Cola


Säg ingenting till Linus, men visst ser det ut som att det är en bebis där inne?
Ja, när man inte får ha en riktig bebis kan man iallafall låtsas genom att blåsa upp magen.
Prova så får ni se, det kan göra rätt ont.

Det där med att vara busschaufför, visst är det ett ganska socialt arbete där man förmodligen får stöta på en del intressanta människor. Kan tänka mig att man också har några historier att dela med sig av med familjen vid matbordet. Men när man är busschaufför inne i en stor stad, då syftar jag nu på Lund, där folk går över gatorna precis som dom vill, där bilarna kör lite precis som dom vill och där det sällan förekommer stoppljus, kan det verkligen vara så lätt? Jag vill nästan garantera att man inom ett år har varit med om en olycka. Igår då jag åkte till tågstationen från mitt arbete stannade bussen vid en hållplats utanför bibloiteket där det alltid befinner sig hur mycket människor som helst. Precis när bussen börjar köra kommer där en bil som dom ska köra om, det är en smal väg med parkerade bilar på alla platser tillåtna, människor som går över vägen i tid och otid och busschauffören får hastigt bromsa. Alla inne i bussen blir framkastade och de gamla människor som befinner sig på bussen blir lätt chockade.

Jag vill gärna se detta som en garanti, att jag trots allt har valt rätt yrke.
Ett stillasittande, osynligt, allsmäktigt jobb.
För jag är ju lat, jag orkar inte vara snygg på jobbet och om jag vill kan jag förstöra en hel del för otrevliga människor. Ja, så passa er när ni ringer in för att säga upp de där abonnemangen eller vill skicka de där returerna, gillar jag er inte så kommer ni att få lida för det. Så ja, allsmäktig, det är jag.

Nu var det länge sedan igen, jag är medveten om detta.
Om sanningen ska fram så har jag ingen fritid kvar, ja så är det. Jag stiger upp 05:45 och kommer hem 17:50 och eftersom jag är helt utmattad efter jobbet lägger jag mig på soffan för att se mina vanliga meningslösa serier, efter dessa är jag som fastklistrad i soffan, jag skulle nog kunna kissa på mig innan jag ens har en tanke på att resa mig upp. Den gången jag faktiskt reser mig upp är då jag går in i sovrummet klockan 22:00 för att somna ca. 22:05 av total utmattning. Därför mina kära läsare, hinner jag inte skriva om mina meningslösa dagar. Jag har inget liv, jag jobbar, jag är tråkig.

Men nu är det helg och då kan ni förvänta er en hel radda med inlägg, vänta bara!




OBS
Ta detta med en nypa salt

När jag ligger i sängen slår det mig, som ett slag i bakhuvudet, behandlingen är avslutad och cancern har spritt sig. Allt jag kan tänka på är vägen mot slutet, den sista vandringen innan döden. Vad gör man? Ska vi springa för att snabbt komma dit ödet vill eller ska vi slänga oss ner på marken, slå klorna i asfalten och till slut nå fram, efter en lång och plågsam vandring? Vad vi än väljer så slutar vi på samma plats, anfådda och chockade eller utmattade och blåslagna. Självklart vill vi skjuta fram vårt farväl så långt vi kan, så jag kommer att släna mig ner på marken med klorna i asfalten och kämpa för allt vad jag är värd. Jag vet om att vägen tar slut men om jag får tillräckligt med tid på mig kanske jag kan vara förberedd på det som väntar, kanske kan jag rent av acceptera det men jag kommer aldrig att förstå det.