En lång tid har passerat, nästan obemärkt. Det känns fortfarande likadant, omöjligt att förklara. Jag for till City Gross och köpte ljus idag. Lite vemodigt tog jag ett gravljus, la ner det i korgen, tittade på det och gick vidare.

När vi kom fram gick vi vilse, sedan fick jag syn på fontänen och en himla massa blommor och ljus. Det såg fint ut, välkomnande. När vi kom fram slutade fontänen plötsligt och det blev alldeles tyst och stilla. Jag satte ner mitt gravljus bland alla blommor, skänkte en tanke och hoppades att fontänen inte skulle sättas igång då jag gick igen, det hade varit läskigt.



365 dagar. 52 veckor. 1 år. Hur man än räknar så saknar vi dig.

Jag har tagit ett, som kan komma att kallas för farväl. Men är det tillräckligt?
På ett vis kommer jag aldrig att ta farväl, för detta är för mig ingen verklighet.
Jag ser henne inte i det skick hon är, jag känner inte henns smärta.
Jag kan inte föreställa mig en så stor förändring bara på ett ögonblick.
Detta blir verklighet för mig då jag får meddelande om att hon har lämnat oss.
Och då är det försent.

Vad kommer jag att minnas då hela familjen samlas kring jul och födelsedagar, när där alltid är någon som fattas.
Vad kommer jag att minnas?

Igår var Linus på svensexa för sin systers blivande man. Klockan 9 på morgonen startade kalaset och min kära Linus var inte hemma förän tidigt på morgonen.. dagen därpå. Jag sov när han kom hem och fick en smärre chock då jag vänder mig om för att se om han lever.


Detta är vad jag möts av, och tillägas ska att vi inte äger någon rosa morgonrock.
Ja, det gick nog ganska hårt till igår.

När jag ligger i sängen slår det mig, som ett slag i bakhuvudet, behandlingen är avslutad och cancern har spritt sig. Allt jag kan tänka på är vägen mot slutet, den sista vandringen innan döden. Vad gör man? Ska vi springa för att snabbt komma dit ödet vill eller ska vi slänga oss ner på marken, slå klorna i asfalten och till slut nå fram, efter en lång och plågsam vandring? Vad vi än väljer så slutar vi på samma plats, anfådda och chockade eller utmattade och blåslagna. Självklart vill vi skjuta fram vårt farväl så långt vi kan, så jag kommer att släna mig ner på marken med klorna i asfalten och kämpa för allt vad jag är värd. Jag vet om att vägen tar slut men om jag får tillräckligt med tid på mig kanske jag kan vara förberedd på det som väntar, kanske kan jag rent av acceptera det men jag kommer aldrig att förstå det.

I fredags fick jag ett uppdrag av alls vår Jossan, veteranen, den allsmäktiga.
Hon ska få äran att se min älskade pojkväns ansikte, på bild dessutom!
Jag får samtala med mannen i fråga och på så sätt få ett godkännande.


Det är kanske inte världens bästa bild, men den talar klarspråk.


Om det inte är nog med den, så ser ni hans sanna jag i denna bilden.


Men han vill gärna framstå som en svärmorsdröm.

Vår familj har fått ytterligare ett dåligt besked. Cancer. Det känns som att jag har haft för mycket med denna sjukdom att göra i mina 20 år och nu känns det som att bägaren rinner över vilken dag som helst, därför känner jag att jag måste skriva av mig lite.

Min farmor! Min otroligt starka farmor. När jag var liten drabbades hon av sin första omgång cancer, (som tur är) minns jag inte allt för mycket av det men jag vet ändån att det har inträffat. Dock för några år sedan fick hon samma diagnos igen, cancer. Jaha, vad gör man, vad säger man? Jag ser hennes hy bli grå, jag ser hennes ögon glänsa, jag ser hennes hår falla av, jag ser hur utmattad hon är bara av att gå in till köket. Hon mådde dåligt, mycket dåligt. Ändån ger hon sig fan på att ha kvar sin vanliga vardag, hon tar sig upp på morgonen och får gjort det hon ska. Hon ursäktar sig för att gå och vila när hon ser mer död än levande ut. Dagarna efter cellgiften mådde hon som värst, det fick jag höra många gånger. Men hon tillät inte sig själv att ligga och vara deppig, hon skulle klara det ännu en gång, hon ville leva. Hon fick leva!

Bitte! Min "andra mormor" fick för ett par år sedan cancer för första gången. Hon är hur pigg och glad som helst i vanliga fall men inte då. Ibland kändes det som att hon tappat livsglädjen och bara ville ge upp. Andra dagar såg man att hon ansträngde sig bara för att le men i hennes ögon såg man att hon ville göra allt annat än att le. Det är hemskt att se. Nu i efterhand skämtar hon om saker relaterade till hennes sjuktid. Hennes hår har nyss kommit tillbaka. Vad händer? Cancer. För andra gången i sitt liv får hon den här hemska sjukdom igen. Bara för några dagar sedan fick vi beskedet. Och nu vet jag allvarligt inte vad jag ska tänka. Att få se allt detta hända henne igen, jag kan inte låta bli att tycka synd om henne även om jag vet att hon förmodligen inte vill att folk ska tycka synd om henne, för hon vet att hon klarar det igen.

Hemska sjukdom!

God morogn, god middag, god kväll.
Onsdag idag, inte vilken dag som helst. Idag fyller Linus år. Han är 2 år äldre än mig och blir då alltså 22 år gammal. Skamligt att jag inte är 100% sker på när och hur mycket han fyller. Hans mamma vart här imorse när vi båda sov, men jag hörde det nog. Hon lämnade en kasse med bullar och lite annat smått och gott i.

För övrigt har lägenheten nog aldrig varit så ren som den är nu, vi har nämligen städat som bara den hela förmidagen. Nu fyller jag badkaret och få min "en-gång-i-månaden-renhet" haha. Nej, fy vad äckligt det lät.

Halv 6 kommer folket hit, bara några stycken dock. Men där ibland "några stycken" ingår 2 barn. 2 väldigt livliga barn. Men dom är rätt söta ändån.

Nej, nu får jag kolla så att inte vattnet i badkaret rinner över. Adjö!

.. jag är alltså vaken nu, jag sitter här och dricker cola och fixar med en massa bilder!

Iallafall.. Idag när jag kom hem från Linus hade jag fått ett brev från USA, jag tänkte och grubblade på vad detta kunde vara. Efter ett tag vågade jag faktiskt öppna det och ser rött skimmer invändigt "Oj, jag förstör ett fint brev" sa jag till min bror. Helt plötsligt slog det mig att det kanske var från min söta Malin som är i USA ett år nu, och visst var det det. En söt liten julhälsning i form att ett typiskt amerikanskt vykort med skimmer och glitter och grejor.

Nu har jag pratat med henne på msn, och lovat henne ett helt inlägg om bara henne. Så det får fixas.. Hon och jag var faktiskt bästa kompisar för ett par år sedan, men sen har vi väl kanske växt ifrån varandra, började olika skolor osv. Vi gick nämligen i samma klass hela grundskolan. Hon är faktiskt väldigt rolig att umgås med, men jag har alltid tyckt illa om henne för att hon är så sjukt bra i skolan. (nä, jag bara skojade) Men när vi var mindre hade hon sådär jätte långt blondt hår som alla ville ha, hon var bästa kompis med alla killarna i klassen och senare blev hon ihop med klassens sötnos på den tiden. (vi gick väl typ i 3an) Det var nog inte förän i 7an vi egentligen började umgås, men vi tränade i samma innebandylag i hur många år som helst. Hon var en liten mes som inte var med oss andra på fester m.m förän lite senare, men när hon väl var med, då var det krök tills vi stupade! Och guuud vilka minnen jag har, haha. Vi behöver inte alls gå in på detaljer, men när lilla, söta Malin är onykter kan hon göra allt ifrån att äta hundmat till att bråka med dom stora grabbarna! Nu när jag tänker tillbaka såhär så saknar jag de dagarna faktiskt.  Malin & jag har nog haft en hat-kärlek, fast ändån inte. Vi höll alltid på att småbråka och tjaffsa, fast alltid på skoj, iallafall från min sida. Jag fick smeknamn som "bitch" och hon fick det välkända "flinet" En gång skickade hon en låt till mig som heter The bitch song med följande "det är en text till dig från mig" jaha, snällt tänker man. Men när man lyssnat på den lite så kan man faktiskt le och instämma lite iallafall. Men, vi har nu vuxit ifrån det stadiet och är numera snälla och trevliga mot varandra. Kanske därför vi inte är bästa kompisar längre? hahaha.

Nu tycker jag att jag har sagt tillräckligt, det kanske kommer mer i framtiden om vår söta Malin!
Ni kan istället få njuta av lite roliga bilder, samt texten av vad vi kan kalla "vår låt" för att vara extra kärleksfulla! Jag vill påminna om att bilderna är gamla.


                                       
Malin & jag                              Klassens sötnos & Malin            Rambo-malin!


Bowling for soup - The bitch song

Is it OK if I speak to you today?
You've been pissed off for a week now
But nothing I could say could make you look up
Or crack up
Is there anything that I can do
Anything to show you

You're a bitch
But I love you anyway
Oh you can't sing
But you still put me to sleep
Baby
You're a bitch
Hey hey
Hey hey
You make me sick
But don't ever go away

So you tell me that there's nothing left to say
I drive you face the window
Then you're in my face telling me to grow up
I wish you'd grow up
I can't wait until you fall asleep
I wonder if you know that

You're a bitch
But I love you anyway
Oh you can't sing
But you still put me to sleep
Baby
You're a bitch
Hey hey
Hey hey
You make me sick
But don't ever go away

Just nu har systern äntligen somnat, eller ja, hon har väl sovit i drygt en halvtimme nu. Trots stränga order från både mig och pappa att inget godis får förekomma satt hon helt plötsligt med en tom godispåse och snyltade chips av mig. Lite senare kom ett väntat "nu har jag himla ont i magen igen" Well well, vi får hoppas att hon inte kräks ännu mer inatt. Just nu sitter jag och spelar lite poker på internet, det går inte bra alls, får hoppas att det vänder snart så jag kan sluta med några kronor plus.

Imorgon ska systern gå luciatåg i kyrkan, till det har jag lovat att locka hennes hår, och det kommer ta en evighet då hon har hår för en hel björnfamilj. Men nog kommer hon till att bli fin. Efter det vet jag inte vad som händer, kanske, förhoppningsvis lite mys med Linus, det var hundra år sedan sist.

Nej, nu ska jag försöka vinna lite pengar. Adjö!

Nu är mina söta, rara, små brödrar hela 17 år gamla! Känns som att jag börjar bli gammal. Ja, iallafall.. Vi har haft kalas här hemma idag, och det är väl lika trevlig som alltid. Jag har ju dessutom världens sötaste unge till kusin, och bara det är väl inte fy skam! Folket har nyss gått hem och tystnaden ligger som en tjock dimma över hela lägenheten. Men, det kan väl vara skönt ibland!

Innan kalaset vart jag med Linus på Väla för att få mig ett par presenter bara sådär rakt av. Väldigt uppskattat, men dock en aning chockerande då han bara föreslog det (utan att jag ens varit extra snäll). Så det blev lite underkläder för min del, sen fick jag välja ut ett par snygga kallingar åt honom också så att vi kan vara snygga tillsammans!

 Ytterligare ett kalas väntas redan imorgon. då är det moster Maries tur att fylla år och firas. Jag vet fortfarande inte riktigt ifall jag ska med.. det återstår att se vad för humör jag är på. Nästa fredag är det kalas hemma hos kära mormor, och dit ska jag iallafall! Sen är det jul, nyår och min födelsedag inom loppet av 1½ månad. Gött!

Idol! Vad händer? Varför är Andreas kvar bland de 3 sista? Vaför gillar folket Amanda så fruktansvärt mycket? Själv gillar jag inte Andreas eller Amanda alls. Återstår att se vem som åker ut ikväll, det sänds ju just nu så jag får väl veta om någon sekund.. och det blev Marie och Amanda i final! Äntligen har han åkt ut, han har på något vis tagit Daniels plats och för det är han ännu sämre! Men Marie, vilken röst, vilken människa! Jag vill att hon ska vinna bara för att sätta Amanda på plats, men jag vill också att hon inte ska vinna, då får hon chansen att göra sina egna låtar och har ändån garanterat ett skivkontrakt som väntar i brevlådan!