Tidigare idag la jag märke till att en av våra katter inte hade synts till på hela dagen, vilket var konstigt eftersom hon följer efter oss vart vi än går. Att hon sen inte kastade sig över matskålen när den fylldes var avgörande, hon var försvunnen. Jag visste att fönstret var glömt öppet på kvällen, och förstod snabbt att hon hade hoppat ut. Nu bor vi på fjärde våningen, en vindsvåning och hon kunde endast vara på två ställen. Taket eller på marken, förmodligen död eller allvarligt skadad. Jag for ut och letade efter henne, eller hennes kropp iallafall. Som tur var hittade jag ingen kattkropp, gick upp igen, öppnade alla fönster och hängde mig ut för att se om hon fanns där, och visst låg hon där, ihop kurrad och gnällde, min lilla bebis. Hon kunde dock inte gå någonstans utan att hon kasade ännu längre ner, närmare kanten. Snabbtänkt som jag är kommer jag på den fantastiska idén att tömma tvättkorgen, köra ut denna genom fönstret och hoppas på att kattskrället förstår vad jag vill att hon ska göra. Det gör hon, det är bara det att jag inte hade tänkt ut planen så bra, när hon kliver in i korgen blir den givetvis tung i andra ändan, det är bara det att för att få den så pass långt bort som katten befinner sig är jag tvungen att bara hålla i den bakre delen och givetvis kasar också tvättkorgen i den ändan katten befinner sig. Ännu en gång är jag snabbtänkt, sliter åt mig korgen, drar för allt vad jag är värd och till slut får jag in katten. Dock med en sträckt nacke och skakiga händer, men jag räddade henne och det är det som räknas.

Solen har tittat fram denna söndagen, sjukt härligt. Dock är det mycket kallare ute än vad man kan tänkas tro då man tittar ut genom fönstret. Men jisses vad jag vill ha vår och framförallt.. sommar!


     

Ja, lite färg på kroppen hade inte heller suttit fel.

Visst är det väl jobbigt när man stiger på bussen, sätter sig i ett säte intill fönstret, brevid sätter sig någon annan. Man visar klart och tydligt att man ska kliva av vid nästa stopplats genom att antingen trycka på självaste "stopp" knappen eller börja göra sig redo för avgång. Personen brevid flyttar inte på sig. Visst brukar dom väl dra in benen allt vad dom kan, vilket oftast resulterar i ungefär 20 centimeters mellanrum från säte och knän. Man får slingra sig ut, med röven upp i deras ansikten, nästan så att man får klänga på den där stolpen som en apa för att komma ut från sätet. Varför kan människor inte bara lyfta på arslet och låta en komma ut lätt och smärtfritt? Och inte nog med det, nej oftast sitter personen kvar på samma säte och lämnar det innersta sätet tomt bara för att nästkommande person ska få gå igenom samma process.

Sådant kan få mig på riktigt dåligt humör, likaså folk som ska gå så sjukt långsamt och vägra släppa förbi någon.

Ja, tanken var nog inte långt borta imorse när Emelie sa "du är ju helt prickig på halsen".
Så sant som det var sagt, hon fick ta en bild som bevis, jag såg den och fick lite panik.
Det hade kliat väldigt mycket på hals och nacke igårkväll, men det var ingenting jag tänkte sådär himla mycket på, när jag satt på jobbet och funderade samtidigt som jag kliar mig i huvudet ber Emelie mig ta upp armen igen, och visst var där fler prickar på insidan av armen. Då fick jag lite panik på riktigt, sprang in på toan och slet av mig tröjan och får se prickar, prickar på hela överkroppen. Jag for runt som en vante inne på kontoret och skulle visa alla min förskräckliga upptäckt men ingen verkade bry sig. Själv trodde jag att jag var närmare döden och ringde snabbt till min mamma som sedan ber mig ringa sjukvårdsupplysningen.

Nässelutslag. Ja, det kliar rätt så mycket och ja, det är en överreaktion från min sida.
Dessutom blir jag kallad för Pricken.



Förövrigt håller Cornelia på att skissa upp min kommande tatuering som ska täcka mitt gamla S jag har vid höftbenet och vandra vidare upp längst sidan. Men innan dess vill jag ha min text längst ryggraden, det är min prio nummer 1.

       

       


Nåja, det var det bästa jag hittade. Jag har ju rensat bland alla mina bilder så jag fick leta igenom gamla bloggar och internetsidor för att få fram några bilder och ja, jag kan hålla med om att det inte är något väl framfört galleri. Ni får dessutom ha i åtanke att majoriteten av dessa bilderna är ungefär 2 - 3 år gamla.

Nå, vad passar jag bäst i?

Jag är en sådan människa som gör förändringar, allt för ofta egentligen. Jag vill möblera om titt som tätt, jag färgar håret i alla möjliga färger och jag har haft en rad olika, udda frisyrer.

Nu funderar jag på om jag ska klippa mig igen, dock tillbaka till en frisyr jag trivdes rätt bra med, men jag trivs jävligt bra i långt hår också, då man kan göra flera frisyrer av en och man har inte riktigt samma urval med en kortklippt frisyr. Ytterligare ett minus är alla frisörbesök man måste genomgå för att behålla frisyren, men där är jag faktiskt jävligt bra på att klippa och fixa på egen hand. Sen å andra sidan vill jag ha långt vågigt hår när Linus syster, Paula gifter sig i augusti månad.



                                               

Nu får det vara nog, när ska damen åka ut?
Det är tråkigt, fult, tråkigt och tråkigt.
Ja, jag pratar om Elisabeth som fortfarande är med i Let's dance.

Jag har varit ensam hemma hela kvällen och tiden har gått sjukt sakta, nu funderar jag till och med på att gå in och lägga mig bara för att det ska bli lördag lite snabbare.

Påtal om lördag. Av någon anledning kvittar det om det är tisdag eller lördag för mig. Jag vaknar ändån varje dag i panik om klockan är mer än 06:00, då ska jag ju vara uppe för länge sedan och åka iväg till jobbet om bara 30 minuter, hur ska jag hinna det? Ibland går jag till och med upp och sätter mig och rökar innan jag kommer på att jag faktiskt är ledig.

På tisdag ska jag få min nya mobil som jag fick på köpet när ajg ingick i ett nytt abonnemang, på 3 givetvis!