Vår familj har fått ytterligare ett dåligt besked. Cancer. Det känns som att jag har haft för mycket med denna sjukdom att göra i mina 20 år och nu känns det som att bägaren rinner över vilken dag som helst, därför känner jag att jag måste skriva av mig lite.

Min farmor! Min otroligt starka farmor. När jag var liten drabbades hon av sin första omgång cancer, (som tur är) minns jag inte allt för mycket av det men jag vet ändån att det har inträffat. Dock för några år sedan fick hon samma diagnos igen, cancer. Jaha, vad gör man, vad säger man? Jag ser hennes hy bli grå, jag ser hennes ögon glänsa, jag ser hennes hår falla av, jag ser hur utmattad hon är bara av att gå in till köket. Hon mådde dåligt, mycket dåligt. Ändån ger hon sig fan på att ha kvar sin vanliga vardag, hon tar sig upp på morgonen och får gjort det hon ska. Hon ursäktar sig för att gå och vila när hon ser mer död än levande ut. Dagarna efter cellgiften mådde hon som värst, det fick jag höra många gånger. Men hon tillät inte sig själv att ligga och vara deppig, hon skulle klara det ännu en gång, hon ville leva. Hon fick leva!

Bitte! Min "andra mormor" fick för ett par år sedan cancer för första gången. Hon är hur pigg och glad som helst i vanliga fall men inte då. Ibland kändes det som att hon tappat livsglädjen och bara ville ge upp. Andra dagar såg man att hon ansträngde sig bara för att le men i hennes ögon såg man att hon ville göra allt annat än att le. Det är hemskt att se. Nu i efterhand skämtar hon om saker relaterade till hennes sjuktid. Hennes hår har nyss kommit tillbaka. Vad händer? Cancer. För andra gången i sitt liv får hon den här hemska sjukdom igen. Bara för några dagar sedan fick vi beskedet. Och nu vet jag allvarligt inte vad jag ska tänka. Att få se allt detta hända henne igen, jag kan inte låta bli att tycka synd om henne även om jag vet att hon förmodligen inte vill att folk ska tycka synd om henne, för hon vet att hon klarar det igen.

Hemska sjukdom!