När jag ligger i sängen slår det mig, som ett slag i bakhuvudet, behandlingen är avslutad och cancern har spritt sig. Allt jag kan tänka på är vägen mot slutet, den sista vandringen innan döden. Vad gör man? Ska vi springa för att snabbt komma dit ödet vill eller ska vi slänga oss ner på marken, slå klorna i asfalten och till slut nå fram, efter en lång och plågsam vandring? Vad vi än väljer så slutar vi på samma plats, anfådda och chockade eller utmattade och blåslagna. Självklart vill vi skjuta fram vårt farväl så långt vi kan, så jag kommer att släna mig ner på marken med klorna i asfalten och kämpa för allt vad jag är värd. Jag vet om att vägen tar slut men om jag får tillräckligt med tid på mig kanske jag kan vara förberedd på det som väntar, kanske kan jag rent av acceptera det men jag kommer aldrig att förstå det.