Det där med att vara busschaufför, visst är det ett ganska socialt arbete där man förmodligen får stöta på en del intressanta människor. Kan tänka mig att man också har några historier att dela med sig av med familjen vid matbordet. Men när man är busschaufför inne i en stor stad, då syftar jag nu på Lund, där folk går över gatorna precis som dom vill, där bilarna kör lite precis som dom vill och där det sällan förekommer stoppljus, kan det verkligen vara så lätt? Jag vill nästan garantera att man inom ett år har varit med om en olycka. Igår då jag åkte till tågstationen från mitt arbete stannade bussen vid en hållplats utanför bibloiteket där det alltid befinner sig hur mycket människor som helst. Precis när bussen börjar köra kommer där en bil som dom ska köra om, det är en smal väg med parkerade bilar på alla platser tillåtna, människor som går över vägen i tid och otid och busschauffören får hastigt bromsa. Alla inne i bussen blir framkastade och de gamla människor som befinner sig på bussen blir lätt chockade.

Jag vill gärna se detta som en garanti, att jag trots allt har valt rätt yrke.
Ett stillasittande, osynligt, allsmäktigt jobb.
För jag är ju lat, jag orkar inte vara snygg på jobbet och om jag vill kan jag förstöra en hel del för otrevliga människor. Ja, så passa er när ni ringer in för att säga upp de där abonnemangen eller vill skicka de där returerna, gillar jag er inte så kommer ni att få lida för det. Så ja, allsmäktig, det är jag.