Det sägs att det kostar att ligga på topp. Jag spelade en match i november, vi spelade mot Helsingborg. Det var en hall med halt golv, det minns jag. Under uppvärmningen flög jag omkring som en vante, det kändes bra. Mycket bra. Jag var på gång. Ni känner säker igen känslan, man kan bara le och vara nöjd.
Det var jag också.

Matchen startade. Det var full fart från start men jag hade kontroll.
Efter 5 minuter gör jag en bra räddning, följt av en dum räddning som kostade mig mitt lillfinger. Det kostar att ligga på topp, det sa vi va?

Nu tror ni att någon kapade mitt finger, men så var inte fallet.
Nej, det satt kvar, till min stora besvikelse. Det droppade blod över hela målgården, som domarn snällt fick torka upp. Det kändes bra, det är nog första gången jag slapp städa undan efter mig själv. Resten av matchen fick jag spendera på bänken, vid sidan av planen. Jag som hade kontroll. Vi förlorade matchen, med stora siffror.

8 timmar, 10 stygn, 2 bedövningssprutor och en smärtstillande senare var jag påväg hem från akuten.

Jag sov i träningskläderna den natten och natten efter det.
Jag ville inte ha mitt finger kvar, till vilken nytta var det?

Nu, snart 4 månader senare är naglen halvvägs ute igen.
Det är fortfarande ömt och tjockt och naglen den ser ut som en klump.
Men vad gör man? Man ler och är nöjd. Andra matchen mot Helsingborg spelade jag med lindat, ömt finger, för att få revansch. Vi vann den matchen.